Deltävling i Yrkes-SM vård och omsorg på Sunnerbogymnasiet

I år hålls Yrkes-SM i Uppsala. De som tävlar i vård och omsorg kvalificera sig genom att vinna en regional deltävling. Deltävlingarna hålls den 23 januari i Vilhelmina, Uppsala, Falköping, Ljungby och Malmö.
Ett syfte med yrkestävlingar är att synliggöra yrkesområdet och visa vad det innebär att arbeta inom vård och omsorg.
Vinnarna av deltävlingarna går vidare och tävlar vid Yrkes-SM i Uppsala den 25-27 april 2018. Vinnaren av Yrkes-SM tävlar sedan vid Yrkes-VM i Ryssland 2019.
I Ljungby kommer totalt fem personer att tävla, Lisa Ljungberg (Njudungsgymnasiet i Vetlanda), Emelie Fransson (Birgittaskolan i Linköping), Hedvig Borgvall (Aranäsgymnasiet i Kungsbacka) och Jenny Karlén (Sturegymnasiet i Halmstad).
De tävlande kommer att bli tilldelade ett och samma case som de har 50 min vardera på sig att arbeta med. De kommer att bedömas utefter agerande av tre domare. I slutet av dagen kommer en vinnare att utses som direktkvalificeras till SM-finalen i Uppsala. Även tvåan kan kvalificera sig på poäng.
Dagen är inte bara en tävling, utan också ett lärotillfälle, en möjlighet att knyta kontakter och skapa erfarenhetsutbyte med blivande kollegor.
Annonser

”Barn- och fritidsprogrammet är verkligen rätt program för mig”

Hej! Mitt namn är Lydia Gustafsson och jag går första året på barn och fritidsprogrammet med musikprofilen som man kan lägga till i sitt val. Jag är 16 år, född 2 augusti och bor och kommer från en liten by vid namn Skällandsö. Jag bor i en röd, rätt så stor villa på landet med mina föräldrar och min syster. Har dock en till syster som bor i Malmö och Berlin. Har även sju djur på gården. Fyra katter, en hund och två marsvin och marsvinen är bara mina, de står även i mitt rum.

Jag skulle se mig som en rätt så glad och pigg tjej med mycket energi.

Jag älskar att hålla på med djuren på fritiden. Alla möjliga djur typ. Jag älskar även att skriva, alltså typ noveller och berättelser och olika typer av böcker. Tycker även det är väldigt kul att handla kläder och annat roligt man kan tänka sig göra i stan. Tycker även om att måla.

Mitt favorit ämne i skolan är svenska och alla kurser vi har på vårt särskilda program som då är Barn och fritid.

Barn och fritid är verkligen rätt program för mig. När jag skulle välja så blev mitt andrahandsval vård och omsorg. Jag tänkte först välja vård och omsorg men när jag tänkte till så är nog barn och fritidsprogrammet mer för mig. Det är riktigt roligt program. Det är en praktiskt linje. Även om man sitter mycket i bänken så gör vi annat också. Vi får pyssla, leka lekar och annat skoj vilket är bra. Det är bra med omväxling tycker jag. Vi har även fått vara ute och ha roligt i snön. Vi fick chansen att måla i snön eller åka pulka. Jag målade i snön vilket var riktigt roligt.

Jag valde barn och fritidsprogrammet för att jag alltid har tyckt om barn. Om jag får säga det själv så är jag rätt bra med barn. Det känns som om man blir liten igen när man håller på med dem. De är ju även söta vilket är ett plus. Jag har vetat att jag skulle välja programmet sen jag gick i åttan men när det väl var dags så kände jag att jag knappt kunde välja mellan vården och barn och fritid men tillslut valde jag BF och efteråt känns det som att jag valde helt rätt program.

Jag kände redan många av mina klasskompisar innan jag började på Sunnerbo vilket var en trygghet för mig. Men de jag inte kände lärde jag mig snabbt att känna och vi blev som ett litet gäng. Men mina klasskompisar tycker jag om. Dem är jätteschyssta och roliga att vara med!

Lärarna tycker jag också om. De lär ut så bra tycker jag. Kan inte direkt sätta ut några favoriter för jag tycker om dem alla. Våra mentorer är också riktigt bra! Dem lär ut bra och har omväxling på lektionerna. Vi sitter både i bänken och får pyssla och ha roligt på lektionerna. Vår ena mentor har vi i engelska så där är det ju mer i bänken. Den andra mentorn har vi i två av våra kurser.

Det bästa med skolan är nog alla nya kompisar man fått och fått lära känna. När jag först kom till Sunnerbo så tyckte jag att det var en väldigt stor skola. Jag har alltid gått i en liten skola men med tiden har jag vant mig och tycker nu att storleken på skolan är rätt så bra.

Efter skolan så skulle jag nog vilja plugga vidare till förskollärare.

/ Lydia

Vinnarnovellen – Främmande minnen

Även du har chansen att vinna en helt ny smartphone! Om du vill vara med i lottningen, sms:a VINST till 070-7977509

Cafe Solrosen, 2025-10-29 18:45 CEST

 
Angelika ställer in  sin mopp i städskrubben och stönar tyst när kotorna i hennes rygg knakar. Hon är inte lika ung längre som hon en gång var vilket den brännande smärtan i knäna ständigt påminner henne om. Men golv måste skrubbas och någon måste göra det. Hon tillåter sig själv några extra sekunder utav självömkan innan hon skakar på huvudet och fokuserar på stunden. Arbetsdagen är slut och hon känner ett blygt leende krypa upp på läpparna när hon går mot glasdörren som avgränsar henne från friheten. Hon trevar i fickan efter sin nya telefon – en födelsedagspresent från hennes dotter. Det är också sin dotter hon nu ringer för att berätta att hon är på väg hem och förväntar sig en varm måltid. Hon hinner knappt hänga på efter att ha fått ett löfte om en varm soppa när golvet plötsligt rusar mot henne och hon befinner sig någon annanstans. Golvet är gjort av samma matta metall som väggarna. Framför henne finns ett stort rum med några skepnader som rör sig snabbt fram och tillbaka. Innan hon kan avgöra vad skepnaderna är för något vaknar hon upp på golvet i caféet. Överallt runt omkring henne finns oroade människor. Några tjejer ungefär i hennes dotters ålder fladdrar med armarna, pratar högt och allmänt för mycket oväsen. En man i en blå, randig kostym lutar sig över henne oroat och trycker sin jacka under hennes huvud. Hon skakar på huvudet, viftar bort alla hjälpsamma armar och försöker förklara att nej-hon-behöver-ingen-ambulans, tack-så-mycket-hon-mår-mycket-bättre-nu och att hon behöver-bara-sitta-en-stund. Det tar några minuters övertygande, men till slut får hon ett glas iskallt vatten och lämnas ensam sittandes vid ett bord. Runt omkring henne återgår allting till sin vanliga dagsrytm och de oroliga blickar som riktas mot henne från alla hörn av det modernt artistiska caféet blir mer och mer sällsynta. Bakom henne sitter två medelålders män. De liknar varandra lite till utseendet, inte som bröder, mer på det där subtila sättet som människor som spenderar mycket tid med varandra börjar göra, kroppsspråket, hållningen, frisyren. De har båda t-shirts och jeans, glasögon och glest hår. Den ena har ett ovårdat skägg och den andra en tatuering på vänster underarm. De sitter lutade över en datorskärm och diskuterar för fullt.
–          Nej, du har fel! utbrister mannen med tatueringen. Om hålet är av Schwarzschild-typ kan du inte utgå ifrån att händelsehorisontens yta minskar samtidigt som du applicerar kvantfältteorin! Om du vill bryta mot fysiken lagar, välj åtminstone en åt gången!Han avslutar sitt utlägg med att köra ner näven i bordet med full kraft. Kaffekopparna hoppar till och välter.

–          Han skulle kunna göra det om han betraktar Hawkingstrålning som en komplementering till en anti-strålning i enlighet med Heisenbergs obestämdrelation. kastar Angelika ur sig automatiskt.

Båda fysikerna tittade på henne stumt. Hon tittade tillbaka. Kaffet droppade sakta ner från bordets svarta yta och ner på soffornas blodröda läder.

Bilverkstad, 2025-11-02 07:30 CEST

 
Verkstaden luktar olja och bensin, hem. Adam går fram och tillbaka mellan bilarna och putsar dem. Trasans tysta sus på bilarnas lack lugnar honom. Han behöver lugnas. Det var tre dagar sen han fick en idé, en simpel, ofarlig idé. Pappa bad honom fixa bromsljusen på en gammal volvo, inget svårt, han har gjort liknande saker flera gånger innan så han tänkte experimentera lite. Istället för att bara byta glödlamporna ändrade han också bromssystemet och när han hade gjort det, fjädringssystemet för att kompensera för den ökade bromskraften. När han byggde om fjädringen råkade han skada hela det hydrauliska systemet, så han var tvungen att ersätta det. Genom att ändra sammansättningen av oljan som användes kunde han utvinna en mycket större kraft, men det fanns ett problem; bilens motor var inte anpassad till den blandningen som nu cirkulerar i alla kretsar, det ökade trycket fick motorn att överhettas och värmen kunde inte ledas bort tillräckligt snabbt. Så han byggde om motorn, eller snarare byggde en helt ny motor. Och den fungerar! Den har mer kraft, använder mycket mindre bränsle, är säkrare, miljövänligare och tystare. Allt tillsammans summeras till en stor ingenjör-succé. Problemet är att Adam inte är någon ingenjör. Han är en 18 årig kille som hoppade av gymnasiet för att jobba med sin pappa i en bilverkstad eftersom han inte klarade av skolan.
Han skakar på huvudet, detta är konstigt. Han är inget geni, han är väl medveten om det, men samtidigt förstår han saker genom att bara titta på dem. Han ser hur en bil åker på vägen utanför deras verkstad och vet intuitivt vilka krafter som verkar på den, hur långt den har kvar att åka innan någonting går sönder och hur den skulle kunna lagas, förbättras. Det är som om han har gjort liknande saker hela sitt liv, som om han har åratal av erfarenhet med modifikation av bilar.
Han borde vara glad, detta är tillfället han har väntat på, att sluta vara en dum förlorare och bli något mer, något bättre. Det här är chansen att inte vara den personen som föräldrar pekar ut till sina barn som ett dålig exempel “Gå i skolan nu, annars slutar du som han där”. Inte för att de har fel, det har aldrig funnits en lysande framtid förberedd för Adam,  men man blir trött på att vara “han där” väldigt snabbt. Och nu kan han sluta vara “den där förloraren”, han borde vara glad, exalterad. Han borde hoppa runt och skrika av glädje! Pappa har redan lyckats sälja den gamla skrotiga volvon för mer än en ny! Istället är Adam skräckslagen. Han är nära ett nervsammanbrott när han hör knackningen. Tre bestämda knackningar på ytterdörren. Knack. Knack. Knack. Adam staplar fram till dörren på mjuka ben.
          Vem är det? han hatar sig själv för hur svag hans röst låter

          Vi kommer från arméen. Vi vill bara ställa några frågor.
Adam känner blodet rusa bort från huvudet och fifflar med låset i minst tio sekunder innan han får upp det. Stunden plåtdörren öppnas med ett genomträngande gnisslande känner han någonting sticka honom i nacken och allt blir svart.
Försvarsmaktens medicinska centrum,  2025-11-03 12:30 CEST

 
Skepnader. En grupp mörka skuggor springer runt från skärm till skärm. Det är svårt att bestämma formen på skepnaderna. De verkar vara vibrerande, otydliga likt svart, sotig rök som slingrar sig över marken långt efter att elden har dött ut. När de rör på sig förändras dem hela tiden från stora till små, från snabba till stillastående. Men trots det förmodade kaoset är det något som får det att se ut som om de alla var en del av en enda stor organism.
 
Adam vaknar med ett ryck och hör andra andas in lika hastigt som han själv. Han ligger på en sjukhussäng med hjul, filten han är inlindad i luktar sterilt. Han tittar sig runt. Det verkar vara tre personer i rummet. Förutom honom själv finns det även en medelålders kvinna och en man som kunde vara allt mellan 30 och 50 år gammal. De båda måste ha vaknat nyligen för de sitter på sina respektiva sängar och tittar förvirrat runt det välbelysta rummet. Inte för att det finns mycket att titta på. Fyra väggar, varav en består endast av en stor spegel, ett tak, ett golv och tre sjukhussängar.
Det är då dörren slås upp och en man marscherar in. Han är medellång, med tunt grått hår, glasögon och kostym som han verkar vara obekväm i.
          Ni undrar säkert varför ni är här. säger han med en osäker stämma. Sanningen är att vi inte vet. Alla ni tre har kunskaper som ni inte borde ha. Angelika här har jobbat som en städerska hela sitt liv men ändrade trots det utan större problem vår uppfattning om kvantfysikens grundregler. Adam hoppade av gymnasiet men har nu designat en motor som ligger minst 10 år framför våra mest avancerade militära forskningsförsök. Magnus har arbetat som en byggarbetare tills igår kväll då han började diskutera med arkitekten och inte bara kom på ett mycket mer kostnadseffektivt sätt att bygga, han kom också på ett nytt ämne som är lätt att framställa och agerar som en perfekt isolator. Medan ni var medvetslösa tog vi oss friheten att genomföra en MR av era hjärnor. Det ni alla har gemensamt är en oerhörd aktivitet i höger hjärnhalva i området av temporalloben, särskilt vid hippocampus.
Mannen tystnar och tar ett djupt andetag.
          Jag ber om ursäkt för hur ni kom hit, jag lovar att ni inte kommer bli skadade på något sätt, men vi måste veta vad som hände. Och hur det hände.
Försvarsmaktens medicinska centrum,  2025-11-06 05:30 CEST

 
Testerna började redan första dagen och till en början verkade det som om mannen med kostym, vars namn de aldrig fick veta, talade sanning. Alla prov genomfördes artigt och lugnt. Men allt som tiden gick och ingen av de undersökta visade på någon sorts begåvning inom något som helst område började metoderna för stimulering av de undersökta bli mer…sofistikerade. Det började med frågesport som slutade med en mycket svag elektrisk stöt för personen som svarade fel.
Nu har det gått tre dagar och Adam sitter i ett litet rum med glasväggar. Framför sig ser han en komplicerad schematisk ritning av en motor. En ritning med ett inbyggt fel. Hans uppgift är enkel, han ska hitta felet som gör att motorn självantänder efter ungefär tio minuter. Men det finns en hake – ur rummet pumpas  luften stegvis ut tills dess att Adam är på gränsen till kvävning. När han är nära att svimma släpps istället lite luft in i rummet. På så sätt hålls han permanent i ett stadium av smärtsam syrebrist utan att kollapsa. Att avbryta tortyren är enkelt, han behöver bara ge rätt svar.
Metoden funkar inte. Ingen av metoderna för stimulering av intelligens hos de undersökta fungerar. Alla tre var precis så medelmåttiga som de har varit under hela sina liv. Vid brist på resultat tas beslutet att alla tre “objekt” skall transporteras till ett topphemligt institut där experimenten ska fortgå under ännu mer kontrollerade omständigheter.
 
Adam får sin telefon tillsammans med en lapp med allt han ska säga till sin pappa. Han ska berätta att han kommer vara bortrest ett tag utan möjlighet till kontakt. Han märker att både kvinnan, Angelika, och mannen, Magnus, har likadana telefoner som han själv. Han funderar en kort stund på det sammanträffandet med fokuserar snabbt på det han vill säga och lägger telefonen mot höger öra. Beeep…tystnad…beeep…tystnad…beeep…mörker. De rökliknande skepnaderna virvlar omkring den som står i mitten av rummet likt stjärnor kretsar kring ett svart hål. Den ensamma skepnaden står i en stråle av ljus och ser ut att kommunicera med de övriga. Inga ord yttras men gruppen reagerar på någonting gemensamt, som en skog som svajar under vindens andetag.
 
Inne i MR-kontrollrummet sitter en man i kostym och tittar stumt på bilder av tre hjärnor. Alla med extraordinär aktivitet som sprids från höger hippocampus till resten av hjärnan. Aktivitetens spridning kan lätt spåras tack vare den massiva tumören som blir tydligt större på varenda ny bild. Den verkar följa aktiviteten. På bara några minuter har hjärnans densitet nästan fördubblats. Nya celler bildas så snabbt att man nästan hade kunnat använda bilderna som bildrutor i någon bisarr film.
Doktor Langdons privata anteckningar gällande fall A1958b

 
Objektens extraordinära egenskaper försvann under undersökningen. Bristen på ovanlig aktivitet under [alla] försök skilt från det första  verkar tyda på en negativ utveckling av förmågorna. Genom en regression kan därmed slutsatsen att objektens maximala kapacitet översteg den uppmätta, dras. Under undersökningens gång genomfördes försök till att återskapa aktiviteten genom att utsätta objekten för stress, då endast negativa resultat erhölls bestämdes det att studien skulle fortsätta under mer kontrollerade former i anläggningen …………………. . Objekten gavs en möjlighet att kontakta sina närstående och meddela dem och de har vunnit en “exklusiv semester” och kommer vara frånvarande “minst ett par veckor”. Värt att notera är att alla objekten ägde samma telefonmodell som senare spårades som vinst i ett sms-lotteri. För att möjliggöra kontakt med omvärlden stängdes det avskärmande elektromagnetiska fältet av. Direkt efter aktivering av telefonerna svimmade samtliga objekt och det visade sig omöjligt att återaktivera fältet. Objekten var medvetslösa i mindre än 20 minuter. Under de 20 minuterna hade mängden kopplingar i deras hjärnor tredubblats, tydligast förändring skedde i tinningloberna. Objektens mentala kapacitet hade flerdubblats till den grad att jag vågar påstå att de var de mest intelligenta människorna som någonsin funnits. Det har dock lyfts fram att det är lätt att förvirra intelligens med kunskap, jag undviker därmed yttranden gällande naturen av objektens begåvning. Objektens personlighetskänsla försvann efter deras uppvaknande, inga minnen av deras personliga liv verkar ha kvarstått. Objekten i den nya formen visade sig vara kortlivade och dog inom 2 dygn. Den exakta dödsorsaken är okänd. En autopsi av hjärnan gav inga tydliga resultat då koncentrationen av synapser var för stor för att avgöra deras funktion. Objektens mobiltelefoner undersöktes och en okänd radioaktiv struktur hittades. Dess snabba sönderfall gjorde det dock omöjligt att konklusivt bestämma dess syfte eller ursprung.
Wojtek Kluska NA16

Belinda går tredje året på Naturvetenskapsprogrammet

Hej!

Jag heter Belinda Åkesson och går tredje året på naturvetenskapsprogrammet. Jag är 17 år och kommer från Bolmsö. Jag valde natur eftersom jag tycker om ämnena, jag ville få bred behörighet och ville gå i en stimulerande miljö med människor som också var pluggmotiverade. Mitt gymnasieval var dock inte självklart. När folk frågade vad jag skulle välja svarade jag: teknik, samhälle eller natur; men natur är nog för svårt för mig. Jag tycker dessutom inte bara om naturvetenskapliga ämnen, utan också samhällsämnen. Det var pga att jag hörde talas om inriktningen NASA (natur och samhälle) som jag valde natur till slut.

När jag började gymnasiet var det en käftsmäll – tempot var snabbare än vad jag tänkt mig, det var stort eget ansvar och i en naturklass var jag inte längre bäst i klassen som jag varit van vid, vilket gjorde mig osäker. I flera månader funderade jag på att byta till samhäll, men efter många om och men blev det NASA till slut och det trivs jag bra med. Jag har valt att inte läsa de svåraste kurserna i kemi och fysik och istället läsa geografi och mer samhällskunskap istället. Att jag valt NASA har gjort att jag kunnat få bra betyg i ämnena, än om jag kanske valt NANA (naturnatur) och fått lägre. Problemet då kan bli att man är behörig till alla utbildningar men kommer inte in pga för låga poäng. Naturämnena var över förväntan – de är roligare och mera intressantare än på högstadiet. Mina favoritämnen är biologi och tyska och i framtiden funderar jag på att bli läkare eller lärare inom naturämnen och tyska. Om man går NASA har man rätt till ett tekniskt basår och kan läsa upp kurser om man vill. NASA kan därför vara ett smart val och få bra betyg nu och läsa upp och få bra betyg i de kurserna också.

Jag trivs jättebra på Sunnerbogymnasiet. Det bästa är kompisarna i klassen och jag tycker också om lärarna vi har. Bland det bästa med att välja natur tycker jag är den stimulerande miljön och att i allmänhet få studera med likasinnade. Det är också roligt att vi hjälper varandra mycket i klassen med ämnena och pushar varandra. Något som är jätteskönt med programmet är just den breda behörigheten och att världen är öppen. Man kan ändra yrkestankar hej vilt och jag känner mig fri. Dock så tror jag inte att jag vill börja studera direkt efter studenten, utan jag har planer på att åka till Tyskland och praktisera eller jobba som au-pair.

Och, ja ett tips: strunt i vad andra väljer – välj det som känns rätt och bara KÖR!

Novelltävling på Sunnerbogymnasiet

Under ca tio års tid har Sunnerbogymnasiets bibliotek arrangerat en novelltävling – så också i år. Det blev rekordstort deltagande och hela 21 bidrag lämnades in under temat Ett minne. Eleverna har skrivit om så vitt skilda ämnen som flykt, död, cancer, kärlek och otäcka experiment. En jury bestående av personal och elever har sedan röstat fram de tre vinnande bidragen. Under en ceremoni på fredagen före den stora Nobeldagen delades det ut priser, diplom och blommor, och Jonas Karlsson stod för fanfarerna.

Första priset gick till Wojciech Kluska, Na16. Hans vinnande bidrag Främmande minnen är en skrämmande framtidsvision om experiment på människor.

Andra pris vanns av Rama Al Sayed, IMPRE17. Ramas novell beskriver en ung kvinnas flykt, från hemland och krig men också från en dödlig sjukdom som gör att hon inte kan fortsätta sitt liv i det nya landet. Novellen heter Minne från mig.

På tredje plats placerade sig Lejla Basic, Na17, med Om hon bara visste. Novellen är en berättelse om den gamla kvinnan som vet att just idag träffar hon sitt barnbarn för sista gången. Hon har inte berättat att hon snart ska dö – och gör det inte heller denna dag.

Alla övriga bidrag delar en hedrande fjärdeplats.

 

 

I tio veckors tid har jag genomfört min VFU-period här på Sunnerbogymnasiet

Hej!

Jag heter Sivi Järvinen och jag är 26 år gammal. Om drygt sex månader ska jag förhoppningsvis bli vuxen då jag äntligen kommer att få ta ut min gymnasielärarexamen i ämnena moderna språk franska och svenska som andraspråk. I fyra och ett halvt år har jag kämpat med universitetsstudier vid Linnéuniversitetet i Växjö. Den här tiden har varit fylld av både tentaångest men även härliga möten med nya människor från hela världen.

I tio veckors tid har jag genomfört min VFU-period (vilket på vanlig svenska kallas för praktik) här på Sunnerbogymnasiet. Jag har fått följa två riktigt duktiga lärare i deras vardagliga hjältejobb. Dessutom har jag självständigt fått både planera och genomföra undervisningstillfällen. Det har varit riktigt roligt att få testa sina egna vingar som lärare. Det roligaste har ändå varit att få lära känna nya elever och försöka skapa förståelse för deras tankar och funderingar kring livet. Dessutom har jag haft lyckan att få träffa många trevliga kollegor vilket har lett till att jag har blivit mer säker på mitt yrkesval – att vara lärare är väldigt krävande men det är ett väldigt fantastiskt yrke!

Det har inte alltid varit självklart för mig att jag ska ägna mitt liv till undervisning. Tvärtom! När jag som nittonårig tog studenten från en finsk gymnasieskola (Tornion Yhteislyseon lukio) i Torneå var min första tanke att jag skulle erövra världen och inget skulle kunna stoppa mig. Även om min fransklärare vid upprepade tillfällen påpekade att läraryrket skulle passa mig, skrattade jag bara och konstaterade med en bestämd röst att jag kan ju kasta bort mitt liv! Jag måste ju arbeta med något som förändrar världen! Det finns ju så många olika valmöjligheter. Jag måste välja det bästa! Dessa var mina tankar när jag stolt tog emot min kritvita studentmössa med gråten i halsen då jag visste att jag snart skulle säga farväl till min trygga tillvaro hemma i lilla Haparanda.

Flygbiljetten till Paris var bokad och den franska värdfamiljen väntade på min ankomst. Jag kommer än idag ihåg nervositeten i magen som gjorde att jag ville spy och avbryta hela resan. Men helt plötsligt befann jag mig på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris. Jag hade ingen aning om vilka människor eller vilken vardag som väntade mig. Men jag visste att jag ville lära mig franska. Den känslan och viljan var så stark vilket ledde till att även om jag till viss del vantrivdes med mitt au pair jobb, stannade jag i Paris i ett helt år.

Under min au pair tid kände jag en stark dragningskraft tillbaka till skolans värld. Jag kände allt mer att jag saknade skolmiljön och allt den innebär – jag saknade helt enkelt känslan av att jag varje dag lär mig något nytt och att jag får träffa mina vänner samt lärare. Den här saknaden är en av anledningarna till att jag valde söka in på lärarutbildningen.

För några år sedan började jag tänka tillbaka på min studenttid och de tankar som cirkulerade i mitt huvud vid det tillfället. Jag fick lite av en panikkänsla då det kändes som att jag hade glömt bort att jag skulle förändra världen. Hjälp! Jag hade ju valt helt fel väg här i livet. Men efter en stunds reflektion och när pulsen äntligen sjönk, insåg att det är ju exakt det jag håller på med! Jag ska ju bli lärare! Det är ju det enda jag kommer att hålla på med: jag kommer att förändra världen varje dag! Visst, många dagar kommer att vara tuffa och jag kommer att ha lusten att dra mig själv i håret på grund av frustration. Men inget vinner över de tillfällena jag ser att mina elever känner sig trygga i mitt klassrum eller att de faktiskt tycker att det är roligt med franska eller svenska. Glädjetjutet i bröstet när en elev efter flera försök förstår hur de franska tempusen fungerar eller hur man ska handskas med den svenska ordföljden. Dessa stunder får mig både att glömma det tråkiga vädret utomhus och irritationen när elever inte skickar in sina uppgifter i tid!

Jag vet att många av er kan känna en viss osäkerhet inför framtiden och vilka vägar ni ska välja. Men kom ihåg att den där starka nervositetskänslan kan leda till något bra! Det kan leda till att du hittar din väg här i livet.

skolblogg

/Sivi

Daniel läser tredje året på El- och energiprogrammet

Jag heter Daniel Logozar och går tredje året på El och-energiprogrammet. Jag är 18 år, bor i Ljungby. Mina intressen är taekwondo itf, fotboll, kompisar och att jobba.

Jag valde El och-energiprogrammet för att det verkade roligt och jag gillar att arbeta med kroppen och inte bara sitta still. Det är en bra möjlighet att få jobb efter skolans gång då man får gå ut på APL på olika företag och lära sig nya saker och visa det man kan.

Jag tycker att programmet har uppfyllt mina förväntningar. Man lär sig mycket av skolan både teoretiskt och praktiskt. Tack vare APL har jag en stor chans att få jobb efter skolan.

Jag trivs bra på Sunnerbogymnasiet. Mina klasskompisar gör skolan kul att vara i, samt lärarna vi har är bra. Det är en stor skola så man träffar många man känner varje dag.

När jag tagit studenten ska jag göra min lärlingstid som är på ca 1000h, sedan efter det ska jag nog jobba i 2-5 år. Jag har även kollat på att plugga vidare till elingenjör på yrkeshögskolan i Halmstad.

/Daniel Logozar