Om att gå på gymnasiet

Hej, mitt namn är Julia Almén och jag går mitt första år på samhällsvetenskapsprogrammet på Sunnerbogymnasiet. Att börja gymnasiet är alltid ett nytt steg i livet och framförallt en ny möjlighet. Man är nervös men ändå spänd på vad som komma skall. Allt är nytt, det vill säga nya lärare, ny skolmiljö, nya vänner, men även nya ämnen som tillkommer. 

Det som fick mig att söka till just samhällsprogrammet är att jag är intresserad av SO-ämnena och främst då för områdena samhällskunskap och historia. Men jag gillar även en del biologi vilket samhällsprogrammet erbjuder i form av naturkunskap. Det fanns även vid mitt gymnasieval en inriktning som fick mig ännu mer intresserad. Inriktningen var beteendevetenskap som bland annat erbjuder ämnena psykologi och sociologi, alltså mycket om hur människan fungerar. Därför var det en självklarhet för mig att välja just detta program då det föll mig mest i smak och har alltid gjort. Samhällsprogrammet är även ett högskoleförberedande program, vilket är ett stort plus då man sedan kan studera vidare till sitt framtida yrke.

Ett stort steg var det även när man slutade nian och skulle lämna sin klass, men det var även en stor lättnad då man smått börjat tröttna på den och man var redo för nya utmaningar, det vill säga gymnasiet. Man hade i princip bara en stor längtan av att sluta grundskolan för att komma närmare studenten och kanske sitt drömyrke! 

Den största skillnaden mellan grundskola och gymnasium är att man nu måste lära sig att ta mer ansvar själv och man får oftast bara en chans på sig att lämna in olika uppgifter. Deadline är deadline helt enkelt. Det som även skiljer sig är att man nu läser kurser, antingen 50 eller 100 kurser, och man får betyg efter att kursen är klar. En 50 kurs innebär att man bara läser ämnet en termin, antingen höst- eller vårterminen. Läser man däremot en 100 kurs så innebär det två terminer. Man får sedan meritpoäng efter kurserna och man ska slutligen i årskurs 3, på vårterminen, ha totalt 2500 poäng som man examineras med.

Avslutningsvis är jag nöjd med mitt gymnasieval då jag nu känner att jag börjat komma in i det efter den första terminen. Jag har lärt känna nya människor och jag har även fått känslan att jag nu är på väg in i arbetslivet. Jag har utvecklats både som person och i skolväg men också som privatperson då jag lärt mig ta mer ansvar m.m. Därför får gymnasiet en stor tumme upp från mig!

 

 

Annonser

Deltävling i Yrkes-SM vård och omsorg på Sunnerbogymnasiet

I år hålls Yrkes-SM i Uppsala. De som tävlar i vård och omsorg kvalificera sig genom att vinna en regional deltävling. Deltävlingarna hålls den 23 januari i Vilhelmina, Uppsala, Falköping, Ljungby och Malmö.
Ett syfte med yrkestävlingar är att synliggöra yrkesområdet och visa vad det innebär att arbeta inom vård och omsorg.
Vinnarna av deltävlingarna går vidare och tävlar vid Yrkes-SM i Uppsala den 25-27 april 2018. Vinnaren av Yrkes-SM tävlar sedan vid Yrkes-VM i Ryssland 2019.
I Ljungby kommer totalt fem personer att tävla, Lisa Ljungberg (Njudungsgymnasiet i Vetlanda), Emelie Fransson (Birgittaskolan i Linköping), Hedvig Borgvall (Aranäsgymnasiet i Kungsbacka) och Jenny Karlén (Sturegymnasiet i Halmstad).
De tävlande kommer att bli tilldelade ett och samma case som de har 50 min vardera på sig att arbeta med. De kommer att bedömas utefter agerande av tre domare. I slutet av dagen kommer en vinnare att utses som direktkvalificeras till SM-finalen i Uppsala. Även tvåan kan kvalificera sig på poäng.
Dagen är inte bara en tävling, utan också ett lärotillfälle, en möjlighet att knyta kontakter och skapa erfarenhetsutbyte med blivande kollegor.

Vinnarnovellen – Främmande minnen

Även du har chansen att vinna en helt ny smartphone! Om du vill vara med i lottningen, sms:a VINST till 070-7977509

Cafe Solrosen, 2025-10-29 18:45 CEST

 
Angelika ställer in  sin mopp i städskrubben och stönar tyst när kotorna i hennes rygg knakar. Hon är inte lika ung längre som hon en gång var vilket den brännande smärtan i knäna ständigt påminner henne om. Men golv måste skrubbas och någon måste göra det. Hon tillåter sig själv några extra sekunder utav självömkan innan hon skakar på huvudet och fokuserar på stunden. Arbetsdagen är slut och hon känner ett blygt leende krypa upp på läpparna när hon går mot glasdörren som avgränsar henne från friheten. Hon trevar i fickan efter sin nya telefon – en födelsedagspresent från hennes dotter. Det är också sin dotter hon nu ringer för att berätta att hon är på väg hem och förväntar sig en varm måltid. Hon hinner knappt hänga på efter att ha fått ett löfte om en varm soppa när golvet plötsligt rusar mot henne och hon befinner sig någon annanstans. Golvet är gjort av samma matta metall som väggarna. Framför henne finns ett stort rum med några skepnader som rör sig snabbt fram och tillbaka. Innan hon kan avgöra vad skepnaderna är för något vaknar hon upp på golvet i caféet. Överallt runt omkring henne finns oroade människor. Några tjejer ungefär i hennes dotters ålder fladdrar med armarna, pratar högt och allmänt för mycket oväsen. En man i en blå, randig kostym lutar sig över henne oroat och trycker sin jacka under hennes huvud. Hon skakar på huvudet, viftar bort alla hjälpsamma armar och försöker förklara att nej-hon-behöver-ingen-ambulans, tack-så-mycket-hon-mår-mycket-bättre-nu och att hon behöver-bara-sitta-en-stund. Det tar några minuters övertygande, men till slut får hon ett glas iskallt vatten och lämnas ensam sittandes vid ett bord. Runt omkring henne återgår allting till sin vanliga dagsrytm och de oroliga blickar som riktas mot henne från alla hörn av det modernt artistiska caféet blir mer och mer sällsynta. Bakom henne sitter två medelålders män. De liknar varandra lite till utseendet, inte som bröder, mer på det där subtila sättet som människor som spenderar mycket tid med varandra börjar göra, kroppsspråket, hållningen, frisyren. De har båda t-shirts och jeans, glasögon och glest hår. Den ena har ett ovårdat skägg och den andra en tatuering på vänster underarm. De sitter lutade över en datorskärm och diskuterar för fullt.
–          Nej, du har fel! utbrister mannen med tatueringen. Om hålet är av Schwarzschild-typ kan du inte utgå ifrån att händelsehorisontens yta minskar samtidigt som du applicerar kvantfältteorin! Om du vill bryta mot fysiken lagar, välj åtminstone en åt gången!Han avslutar sitt utlägg med att köra ner näven i bordet med full kraft. Kaffekopparna hoppar till och välter.

–          Han skulle kunna göra det om han betraktar Hawkingstrålning som en komplementering till en anti-strålning i enlighet med Heisenbergs obestämdrelation. kastar Angelika ur sig automatiskt.

Båda fysikerna tittade på henne stumt. Hon tittade tillbaka. Kaffet droppade sakta ner från bordets svarta yta och ner på soffornas blodröda läder.

Bilverkstad, 2025-11-02 07:30 CEST

 
Verkstaden luktar olja och bensin, hem. Adam går fram och tillbaka mellan bilarna och putsar dem. Trasans tysta sus på bilarnas lack lugnar honom. Han behöver lugnas. Det var tre dagar sen han fick en idé, en simpel, ofarlig idé. Pappa bad honom fixa bromsljusen på en gammal volvo, inget svårt, han har gjort liknande saker flera gånger innan så han tänkte experimentera lite. Istället för att bara byta glödlamporna ändrade han också bromssystemet och när han hade gjort det, fjädringssystemet för att kompensera för den ökade bromskraften. När han byggde om fjädringen råkade han skada hela det hydrauliska systemet, så han var tvungen att ersätta det. Genom att ändra sammansättningen av oljan som användes kunde han utvinna en mycket större kraft, men det fanns ett problem; bilens motor var inte anpassad till den blandningen som nu cirkulerar i alla kretsar, det ökade trycket fick motorn att överhettas och värmen kunde inte ledas bort tillräckligt snabbt. Så han byggde om motorn, eller snarare byggde en helt ny motor. Och den fungerar! Den har mer kraft, använder mycket mindre bränsle, är säkrare, miljövänligare och tystare. Allt tillsammans summeras till en stor ingenjör-succé. Problemet är att Adam inte är någon ingenjör. Han är en 18 årig kille som hoppade av gymnasiet för att jobba med sin pappa i en bilverkstad eftersom han inte klarade av skolan.
Han skakar på huvudet, detta är konstigt. Han är inget geni, han är väl medveten om det, men samtidigt förstår han saker genom att bara titta på dem. Han ser hur en bil åker på vägen utanför deras verkstad och vet intuitivt vilka krafter som verkar på den, hur långt den har kvar att åka innan någonting går sönder och hur den skulle kunna lagas, förbättras. Det är som om han har gjort liknande saker hela sitt liv, som om han har åratal av erfarenhet med modifikation av bilar.
Han borde vara glad, detta är tillfället han har väntat på, att sluta vara en dum förlorare och bli något mer, något bättre. Det här är chansen att inte vara den personen som föräldrar pekar ut till sina barn som ett dålig exempel “Gå i skolan nu, annars slutar du som han där”. Inte för att de har fel, det har aldrig funnits en lysande framtid förberedd för Adam,  men man blir trött på att vara “han där” väldigt snabbt. Och nu kan han sluta vara “den där förloraren”, han borde vara glad, exalterad. Han borde hoppa runt och skrika av glädje! Pappa har redan lyckats sälja den gamla skrotiga volvon för mer än en ny! Istället är Adam skräckslagen. Han är nära ett nervsammanbrott när han hör knackningen. Tre bestämda knackningar på ytterdörren. Knack. Knack. Knack. Adam staplar fram till dörren på mjuka ben.
          Vem är det? han hatar sig själv för hur svag hans röst låter

          Vi kommer från arméen. Vi vill bara ställa några frågor.
Adam känner blodet rusa bort från huvudet och fifflar med låset i minst tio sekunder innan han får upp det. Stunden plåtdörren öppnas med ett genomträngande gnisslande känner han någonting sticka honom i nacken och allt blir svart.
Försvarsmaktens medicinska centrum,  2025-11-03 12:30 CEST

 
Skepnader. En grupp mörka skuggor springer runt från skärm till skärm. Det är svårt att bestämma formen på skepnaderna. De verkar vara vibrerande, otydliga likt svart, sotig rök som slingrar sig över marken långt efter att elden har dött ut. När de rör på sig förändras dem hela tiden från stora till små, från snabba till stillastående. Men trots det förmodade kaoset är det något som får det att se ut som om de alla var en del av en enda stor organism.
 
Adam vaknar med ett ryck och hör andra andas in lika hastigt som han själv. Han ligger på en sjukhussäng med hjul, filten han är inlindad i luktar sterilt. Han tittar sig runt. Det verkar vara tre personer i rummet. Förutom honom själv finns det även en medelålders kvinna och en man som kunde vara allt mellan 30 och 50 år gammal. De båda måste ha vaknat nyligen för de sitter på sina respektiva sängar och tittar förvirrat runt det välbelysta rummet. Inte för att det finns mycket att titta på. Fyra väggar, varav en består endast av en stor spegel, ett tak, ett golv och tre sjukhussängar.
Det är då dörren slås upp och en man marscherar in. Han är medellång, med tunt grått hår, glasögon och kostym som han verkar vara obekväm i.
          Ni undrar säkert varför ni är här. säger han med en osäker stämma. Sanningen är att vi inte vet. Alla ni tre har kunskaper som ni inte borde ha. Angelika här har jobbat som en städerska hela sitt liv men ändrade trots det utan större problem vår uppfattning om kvantfysikens grundregler. Adam hoppade av gymnasiet men har nu designat en motor som ligger minst 10 år framför våra mest avancerade militära forskningsförsök. Magnus har arbetat som en byggarbetare tills igår kväll då han började diskutera med arkitekten och inte bara kom på ett mycket mer kostnadseffektivt sätt att bygga, han kom också på ett nytt ämne som är lätt att framställa och agerar som en perfekt isolator. Medan ni var medvetslösa tog vi oss friheten att genomföra en MR av era hjärnor. Det ni alla har gemensamt är en oerhörd aktivitet i höger hjärnhalva i området av temporalloben, särskilt vid hippocampus.
Mannen tystnar och tar ett djupt andetag.
          Jag ber om ursäkt för hur ni kom hit, jag lovar att ni inte kommer bli skadade på något sätt, men vi måste veta vad som hände. Och hur det hände.
Försvarsmaktens medicinska centrum,  2025-11-06 05:30 CEST

 
Testerna började redan första dagen och till en början verkade det som om mannen med kostym, vars namn de aldrig fick veta, talade sanning. Alla prov genomfördes artigt och lugnt. Men allt som tiden gick och ingen av de undersökta visade på någon sorts begåvning inom något som helst område började metoderna för stimulering av de undersökta bli mer…sofistikerade. Det började med frågesport som slutade med en mycket svag elektrisk stöt för personen som svarade fel.
Nu har det gått tre dagar och Adam sitter i ett litet rum med glasväggar. Framför sig ser han en komplicerad schematisk ritning av en motor. En ritning med ett inbyggt fel. Hans uppgift är enkel, han ska hitta felet som gör att motorn självantänder efter ungefär tio minuter. Men det finns en hake – ur rummet pumpas  luften stegvis ut tills dess att Adam är på gränsen till kvävning. När han är nära att svimma släpps istället lite luft in i rummet. På så sätt hålls han permanent i ett stadium av smärtsam syrebrist utan att kollapsa. Att avbryta tortyren är enkelt, han behöver bara ge rätt svar.
Metoden funkar inte. Ingen av metoderna för stimulering av intelligens hos de undersökta fungerar. Alla tre var precis så medelmåttiga som de har varit under hela sina liv. Vid brist på resultat tas beslutet att alla tre “objekt” skall transporteras till ett topphemligt institut där experimenten ska fortgå under ännu mer kontrollerade omständigheter.
 
Adam får sin telefon tillsammans med en lapp med allt han ska säga till sin pappa. Han ska berätta att han kommer vara bortrest ett tag utan möjlighet till kontakt. Han märker att både kvinnan, Angelika, och mannen, Magnus, har likadana telefoner som han själv. Han funderar en kort stund på det sammanträffandet med fokuserar snabbt på det han vill säga och lägger telefonen mot höger öra. Beeep…tystnad…beeep…tystnad…beeep…mörker. De rökliknande skepnaderna virvlar omkring den som står i mitten av rummet likt stjärnor kretsar kring ett svart hål. Den ensamma skepnaden står i en stråle av ljus och ser ut att kommunicera med de övriga. Inga ord yttras men gruppen reagerar på någonting gemensamt, som en skog som svajar under vindens andetag.
 
Inne i MR-kontrollrummet sitter en man i kostym och tittar stumt på bilder av tre hjärnor. Alla med extraordinär aktivitet som sprids från höger hippocampus till resten av hjärnan. Aktivitetens spridning kan lätt spåras tack vare den massiva tumören som blir tydligt större på varenda ny bild. Den verkar följa aktiviteten. På bara några minuter har hjärnans densitet nästan fördubblats. Nya celler bildas så snabbt att man nästan hade kunnat använda bilderna som bildrutor i någon bisarr film.
Doktor Langdons privata anteckningar gällande fall A1958b

 
Objektens extraordinära egenskaper försvann under undersökningen. Bristen på ovanlig aktivitet under [alla] försök skilt från det första  verkar tyda på en negativ utveckling av förmågorna. Genom en regression kan därmed slutsatsen att objektens maximala kapacitet översteg den uppmätta, dras. Under undersökningens gång genomfördes försök till att återskapa aktiviteten genom att utsätta objekten för stress, då endast negativa resultat erhölls bestämdes det att studien skulle fortsätta under mer kontrollerade former i anläggningen …………………. . Objekten gavs en möjlighet att kontakta sina närstående och meddela dem och de har vunnit en “exklusiv semester” och kommer vara frånvarande “minst ett par veckor”. Värt att notera är att alla objekten ägde samma telefonmodell som senare spårades som vinst i ett sms-lotteri. För att möjliggöra kontakt med omvärlden stängdes det avskärmande elektromagnetiska fältet av. Direkt efter aktivering av telefonerna svimmade samtliga objekt och det visade sig omöjligt att återaktivera fältet. Objekten var medvetslösa i mindre än 20 minuter. Under de 20 minuterna hade mängden kopplingar i deras hjärnor tredubblats, tydligast förändring skedde i tinningloberna. Objektens mentala kapacitet hade flerdubblats till den grad att jag vågar påstå att de var de mest intelligenta människorna som någonsin funnits. Det har dock lyfts fram att det är lätt att förvirra intelligens med kunskap, jag undviker därmed yttranden gällande naturen av objektens begåvning. Objektens personlighetskänsla försvann efter deras uppvaknande, inga minnen av deras personliga liv verkar ha kvarstått. Objekten i den nya formen visade sig vara kortlivade och dog inom 2 dygn. Den exakta dödsorsaken är okänd. En autopsi av hjärnan gav inga tydliga resultat då koncentrationen av synapser var för stor för att avgöra deras funktion. Objektens mobiltelefoner undersöktes och en okänd radioaktiv struktur hittades. Dess snabba sönderfall gjorde det dock omöjligt att konklusivt bestämma dess syfte eller ursprung.
Wojtek Kluska NA16

Belinda går tredje året på Naturvetenskapsprogrammet

Hej!

Jag heter Belinda Åkesson och går tredje året på naturvetenskapsprogrammet. Jag är 17 år och kommer från Bolmsö. Jag valde natur eftersom jag tycker om ämnena, jag ville få bred behörighet och ville gå i en stimulerande miljö med människor som också var pluggmotiverade. Mitt gymnasieval var dock inte självklart. När folk frågade vad jag skulle välja svarade jag: teknik, samhälle eller natur; men natur är nog för svårt för mig. Jag tycker dessutom inte bara om naturvetenskapliga ämnen, utan också samhällsämnen. Det var pga att jag hörde talas om inriktningen NASA (natur och samhälle) som jag valde natur till slut.

När jag började gymnasiet var det en käftsmäll – tempot var snabbare än vad jag tänkt mig, det var stort eget ansvar och i en naturklass var jag inte längre bäst i klassen som jag varit van vid, vilket gjorde mig osäker. I flera månader funderade jag på att byta till samhäll, men efter många om och men blev det NASA till slut och det trivs jag bra med. Jag har valt att inte läsa de svåraste kurserna i kemi och fysik och istället läsa geografi och mer samhällskunskap istället. Att jag valt NASA har gjort att jag kunnat få bra betyg i ämnena, än om jag kanske valt NANA (naturnatur) och fått lägre. Problemet då kan bli att man är behörig till alla utbildningar men kommer inte in pga för låga poäng. Naturämnena var över förväntan – de är roligare och mera intressantare än på högstadiet. Mina favoritämnen är biologi och tyska och i framtiden funderar jag på att bli läkare eller lärare inom naturämnen och tyska. Om man går NASA har man rätt till ett tekniskt basår och kan läsa upp kurser om man vill. NASA kan därför vara ett smart val och få bra betyg nu och läsa upp och få bra betyg i de kurserna också.

Jag trivs jättebra på Sunnerbogymnasiet. Det bästa är kompisarna i klassen och jag tycker också om lärarna vi har. Bland det bästa med att välja natur tycker jag är den stimulerande miljön och att i allmänhet få studera med likasinnade. Det är också roligt att vi hjälper varandra mycket i klassen med ämnena och pushar varandra. Något som är jätteskönt med programmet är just den breda behörigheten och att världen är öppen. Man kan ändra yrkestankar hej vilt och jag känner mig fri. Dock så tror jag inte att jag vill börja studera direkt efter studenten, utan jag har planer på att åka till Tyskland och praktisera eller jobba som au-pair.

Och, ja ett tips: strunt i vad andra väljer – välj det som känns rätt och bara KÖR!

Novelltävling på Sunnerbogymnasiet

Under ca tio års tid har Sunnerbogymnasiets bibliotek arrangerat en novelltävling – så också i år. Det blev rekordstort deltagande och hela 21 bidrag lämnades in under temat Ett minne. Eleverna har skrivit om så vitt skilda ämnen som flykt, död, cancer, kärlek och otäcka experiment. En jury bestående av personal och elever har sedan röstat fram de tre vinnande bidragen. Under en ceremoni på fredagen före den stora Nobeldagen delades det ut priser, diplom och blommor, och Jonas Karlsson stod för fanfarerna.

Första priset gick till Wojciech Kluska, Na16. Hans vinnande bidrag Främmande minnen är en skrämmande framtidsvision om experiment på människor.

Andra pris vanns av Rama Al Sayed, IMPRE17. Ramas novell beskriver en ung kvinnas flykt, från hemland och krig men också från en dödlig sjukdom som gör att hon inte kan fortsätta sitt liv i det nya landet. Novellen heter Minne från mig.

På tredje plats placerade sig Lejla Basic, Na17, med Om hon bara visste. Novellen är en berättelse om den gamla kvinnan som vet att just idag träffar hon sitt barnbarn för sista gången. Hon har inte berättat att hon snart ska dö – och gör det inte heller denna dag.

Alla övriga bidrag delar en hedrande fjärdeplats.

 

 

I tio veckors tid har jag genomfört min VFU-period här på Sunnerbogymnasiet

Hej!

Jag heter Sivi Järvinen och jag är 26 år gammal. Om drygt sex månader ska jag förhoppningsvis bli vuxen då jag äntligen kommer att få ta ut min gymnasielärarexamen i ämnena moderna språk franska och svenska som andraspråk. I fyra och ett halvt år har jag kämpat med universitetsstudier vid Linnéuniversitetet i Växjö. Den här tiden har varit fylld av både tentaångest men även härliga möten med nya människor från hela världen.

I tio veckors tid har jag genomfört min VFU-period (vilket på vanlig svenska kallas för praktik) här på Sunnerbogymnasiet. Jag har fått följa två riktigt duktiga lärare i deras vardagliga hjältejobb. Dessutom har jag självständigt fått både planera och genomföra undervisningstillfällen. Det har varit riktigt roligt att få testa sina egna vingar som lärare. Det roligaste har ändå varit att få lära känna nya elever och försöka skapa förståelse för deras tankar och funderingar kring livet. Dessutom har jag haft lyckan att få träffa många trevliga kollegor vilket har lett till att jag har blivit mer säker på mitt yrkesval – att vara lärare är väldigt krävande men det är ett väldigt fantastiskt yrke!

Det har inte alltid varit självklart för mig att jag ska ägna mitt liv till undervisning. Tvärtom! När jag som nittonårig tog studenten från en finsk gymnasieskola (Tornion Yhteislyseon lukio) i Torneå var min första tanke att jag skulle erövra världen och inget skulle kunna stoppa mig. Även om min fransklärare vid upprepade tillfällen påpekade att läraryrket skulle passa mig, skrattade jag bara och konstaterade med en bestämd röst att jag kan ju kasta bort mitt liv! Jag måste ju arbeta med något som förändrar världen! Det finns ju så många olika valmöjligheter. Jag måste välja det bästa! Dessa var mina tankar när jag stolt tog emot min kritvita studentmössa med gråten i halsen då jag visste att jag snart skulle säga farväl till min trygga tillvaro hemma i lilla Haparanda.

Flygbiljetten till Paris var bokad och den franska värdfamiljen väntade på min ankomst. Jag kommer än idag ihåg nervositeten i magen som gjorde att jag ville spy och avbryta hela resan. Men helt plötsligt befann jag mig på flygplatsen Charles de Gaulle i Paris. Jag hade ingen aning om vilka människor eller vilken vardag som väntade mig. Men jag visste att jag ville lära mig franska. Den känslan och viljan var så stark vilket ledde till att även om jag till viss del vantrivdes med mitt au pair jobb, stannade jag i Paris i ett helt år.

Under min au pair tid kände jag en stark dragningskraft tillbaka till skolans värld. Jag kände allt mer att jag saknade skolmiljön och allt den innebär – jag saknade helt enkelt känslan av att jag varje dag lär mig något nytt och att jag får träffa mina vänner samt lärare. Den här saknaden är en av anledningarna till att jag valde söka in på lärarutbildningen.

För några år sedan började jag tänka tillbaka på min studenttid och de tankar som cirkulerade i mitt huvud vid det tillfället. Jag fick lite av en panikkänsla då det kändes som att jag hade glömt bort att jag skulle förändra världen. Hjälp! Jag hade ju valt helt fel väg här i livet. Men efter en stunds reflektion och när pulsen äntligen sjönk, insåg att det är ju exakt det jag håller på med! Jag ska ju bli lärare! Det är ju det enda jag kommer att hålla på med: jag kommer att förändra världen varje dag! Visst, många dagar kommer att vara tuffa och jag kommer att ha lusten att dra mig själv i håret på grund av frustration. Men inget vinner över de tillfällena jag ser att mina elever känner sig trygga i mitt klassrum eller att de faktiskt tycker att det är roligt med franska eller svenska. Glädjetjutet i bröstet när en elev efter flera försök förstår hur de franska tempusen fungerar eller hur man ska handskas med den svenska ordföljden. Dessa stunder får mig både att glömma det tråkiga vädret utomhus och irritationen när elever inte skickar in sina uppgifter i tid!

Jag vet att många av er kan känna en viss osäkerhet inför framtiden och vilka vägar ni ska välja. Men kom ihåg att den där starka nervositetskänslan kan leda till något bra! Det kan leda till att du hittar din väg här i livet.

skolblogg

/Sivi

Johan studerar till gymnasielärare och gör sin VFU på Sunnerbogymnasiet

Johan
Hej!
Jag heter Johan Slettemo och är idag 26 år och studerar i dagsläget till ämneslärare inriktat mot gymnasieskolan.
V.45 påbörjade jag min andra verksamhetsförlagda utbildning. Under mina fem veckor på Sunnerbogymnasiet så ligger ämnet religionskunskap i huvudsakligt fokus. Jag har nöjet att få följa religionskunskapslärare i deras vardag och allt vad det innebär, förberedelser i form av planering och genomförande. Har just nu fått ta ansvaret i att undervisa första gången på gymnasial nivå och det är verkligen kul att se ungdomarnas höga kunskapsnivåer inom ämnet. Det är detta som är min uppgift under vfu:n, att just följa professionella lärare och lägga deras tips och vad jag ser i min egna ryggsäck. Kombinerat med andra saker utanför lektionssalen, arbetslagsmöten, utvecklingssamtal m.m. Kunskap som jag skall ta vara på och ta fram inför mitt kommande yrkesliv som lärare i bland annat religion.
För 7 år sedan tog jag studenten från Barn och fritidsprogrammet på Härnösands gymnasium, Ångermanland.
Som 16 åring var jag, likt många andra i den ålder väldigt osäker på framtiden, vuxenlivets innehåll och utmaningar. Jag stod inför ett val, ett ganska stort och just då ett väldigt svårt val. Nämligen att välja vad jag skulle välja för program på gymnasiet. Jag hade ingen aning vad jag ville bli när jag blir ”stor”? Är det egentligen någon som vet? och om man vet stensäkert så är man lyckligt lottad.

Det jag visste där och då var att jag gillar att befinna mig i en social miljö, kring människor helt enkelt. Men det innebär också en otrolig bredd i en yrkeskontext. Yrket lärare kopplas såklart ihop med skolan, och skolan ville jag inte ha något med att göra, så det fanns inte ens med på min lista. Polis, brandman, psykolog, sjukgymnast, naprapat är bara en handfull yrken som då var framtida yrken för mig.  Som lika fort byttes bort mot ett annat likt bytet av strumpor varje morgon. Barn och fritidsprogrammet ger en bredd, en karriärbredd där andra människor är i fokus. Under mina tre år på BF förbättrades mina betyg dels på grund av att jag nu studerade ett program som undervisade mer om de saker som jag hade ett intresse för. Det blev lättare, roligare på något sätt, samtidigt som du har lektioner med personer som på något sätt delar dina intressen.

Min personlighet förändrades avsevärt, till det positiva. Programmet utmanade mig till att växa som person, att bli säkrare i mig själv och att samarbeta med andra människor. Vilket jag har mycket att tacka för idag.  För att exemplifiera hur programmet förändrade mig så skall jag skriva om min första muntliga redovisning på gymnasiet, den  kommer jag ihåg väldigt väl, jag skulle skriva ett djupare arbete om ”Hur jag tror jag blev den jag blev”. Den uppgiften innebar att man var tvungen att öppna sig ganska mycket för dom andra, precis vad som senare skulle göra för mig. Redovisningen blev inte av, inte som den var tänkt i alla fall. Det hela slutade med att jag redovisade för min lärare på hans kontor, men knappt där och då klarade jag av att dels redovisa min uppgift. Det här var något som ständigt utmanade mig och som programmet också fokuserade mycket på. Att utvecklas som person. Kombinationen med studier och planerade praktiker runt om i kommunen var något som just tvingade mig att utmana mig och växa upp.
Studenten och vuxenlivet knackade på dörren, gömde sig runt varje hörn. Betygen var helt ok, men var jag redo att gå ut i vuxenlivet som 19 åring? Efter studenten sökte jag, likt många andra jobb. Ett jobb jag sökte var Elevassistent på en högstadieskola på 100 %, jag sökte jobbet och det dröjde lång tid innan jag fick svar, jag hade till och med glömt bort att jag hade sökt när väl rektorn på den skolan ringde. Han ville att jag skulle komma på intervju, många frågor som ställdes under intervjun handlade mycket om min ålder. Hur min ålder skulle påverka jobbet jag sökt. ”Om du är kritisk mot min ålder varför är jag ens här tänkte jag om och om igen”. Skolan behövde någon yngre anställd, det skulle fungera bättre tillsammans med eleven tyckte rektorn. Det tyckte jag också såklart, jag ville ju ha jobbet. ”Du börjar på måndag, du får en provanställning på 3 månader” sa rektorn. Lyckan, lättnaden och rädslan den helgen som infann sig hos mig var helt sjuk. Vet inte hur många gånger jag funderade på dra iväg ett fegt sms och ljuga om att jag fått ett annat jobb bara för att slippa nervositeten. Men någonstans såg jag ändå fram emot utmaningen, jag hade ju ändå varit på praktik på flera ställen där att tillfredsställa speciella behov hos människor var i fokus under gymnasietiden kombinerat med en pedagogisk inriktning? Något kunde jag ju använda mig av, tänkte jag. Att undervisa och bli gå från elev till skolpersonal över en helg var inte lätt, att införskaffa sig respekt och pondus mot eleverna (som var närmast 3 år yngre än mig) var lätt. Däremot att komma in som 19 åring i en miljö som domineras av medelålders kvinnor var absolut inte det lättaste. Jag var ju en pojkspoling utan erfarenhet. Jag hade visst erfarenhet, 3 längre praktikperioder varav 2 ledde till extrajobb under min gymnasieutbildning. Men det visste ju inte dom ”vuxna” i fikarummet den där måndags morgonen.
Provanställning på 3 månader blev totalt 3.5 år. 3.5 år av starka relationer till såsom yngre och äldre människor än jag själv med andra bakgrunder och erfarenheter än jag själv. 3.5 år av trivsel i skolans värld säger ju ändå någonting. Cirkeln var sluten då den klassen som då gick i årskurs 6 gick ut 9an, var det dags att ta nästa steg för mig. Enligt dom så var jag ju ”Våran Johan, vår extramentor” samtidigt som alla var ledsna över att vi inte skulle ses på samma sätt efter sommarlovet. Där och då bestämde jag mig, jag ville uppleva den känslan igen, tillsammans med elever. Både dåliga och bra dagar som i sin tur ledde till i mina ögon vuxna människor i årskurs 9. Jag sökte mig till lärarutbildning utan att ens tveka. Jag ville se elever växa både rent kunskapsmässigt och som personer åter igen. Nu sitter jag i Växjö, 85 mil ifrån min hemstad, totalt 7 år senare från min första muntliga redovisning, till att sitta och planera kommande veckas lektioner på Sunnebogymnasiet. Barn och fritidsprogrammet la grunden för mig, en grund jag kunde stå på, men sen är det upp till var och en att utmana sig själv och våga.
/Johan